347
Slottskogs­gatan 11

Salong poetisk. 
Tankarna går. Är det frisyrerna? Är det frisören? Själva salongen? Rummet? Kunderna? 
Poetisk frisör, står det på en av de andra skyltarna. Det är mycket klart och mycket tydligt.
Lika klart som det står, lika klart behövs det. Här. I början på Slottsskogsgatan. Vindarna
passerar Jaegerdorffsplatsen och det är precis som om det inte finns något hinder. Blåsten
blåser rakt. Rakt in. 
Det finns en plats på Jaegerdorffsplatsen. Bänkar. Endast en och annan slår sig ner. Pratar
högt. Det behövs. I vinden. 
Det gamla stadiga posthuset står där det står. Posten är nu vårdcentralen Omtanken. Nästan
samma sak. Posten som mötesplats. Där omtanken fanns. Kanske bara nostalgi.
Sentimentalitet. 

Jag kikar in i Salongen, dörren öppnas och frisören tittar ut.
Jag säger att jag bara är nyfiken. En poetisk frisör? Vem? Är det du?
Frisören nickar och säger, vi kan dricka kaffe, läsa dikter. Jag är poet. Det går bra att komma
en annan dag. Just nu har jag kunder. Men en annan dag kan du komma. Vi kan dricka kaffe,
läsa dikter. Jag är poet.
Jag med, säger jag.
Då ses vi en annan dag, säger frisören. Poeten.
Absolut, säger jag.

Att sätta sig på cykeln och trampa vidare i blåsten mot Mariaplan känns nu betydligt lättare.
Det är inte sant. 
Det är precis lika tungt som innan och frisyren under mössan är lika oinspirerad som alltid.
Det är inte ens en frisyr. 
Men känslan. Sinnet. Omtanken. Känslan.

Om detta inte vore sant så skulle det kunna vara en dröm.
En poetisk frisör.
Helt perfekt.