361
Rya skog

Här finns urskogen. Läser jag. Rester från urskogen. 
Kanske inte den bästa dagen. Den bästa årstiden. Kanske urskogen inte visar sitt rätta jag
just denna dag. 
Tung väta ligger som ett täcke. Lätt att halka ifrån. Dras ner. I lera. Inte orka lyfta blicken,
axlarna.
Sumpskogen tar liksom över. Ett träsklandskap.
Så kommer öppningen. En mindre äng. 
Hopp om andning. 

Något luktar. Inte doftar. Luktar.
Ryaverken dånar och spinner. Sänder ut.

Här är nog vackert på våren. Olvon, hagtorn och vitsippor. Men doften. Jag menar lukten
försvinner väl inte bara för att det blir vår? Tvärtom kanske lukten förstärks när vätan lättar
och solen brer ut sig.
Rosenfink och näktergal skall finnas här. Liksom kattuggla och härmsångare. Jag prövar.
Hallå. Goddag. Goddag Goddag. 
Ryaverken spinner och dånar.

Ett naturreservat mittemellan avloppsverket och oljeraffinaderierna. En ständigt hotad
urskog. Där lukterna möts. Här står jag. I öppningen. Hallå. Goddag.
Öppna gläntor gjorda för picknick, har jag läst. Det kan så vara. Om våren. Men lukten. Sitta med
picknick i odören. Hallå. Är det någon här? I mulmboxen. Är det någon där? Mulmen är
numera sällsynt. Göteborgs stad hjälper på traven. Placerat ut en mulmbox just här. Mitt i
lukten. Dånet. 
Rya skog är ett smultronställe, läser jag. Inte just idag kanske. Inte just nu. Kanske i
mulmboxen för våra allra minsta. Insekterna. Hallå.

Går längs staketet. Mycket nära. Mycket nära välfärden. Håller i mig. För att inte sjunka. För
att inte sjunka totalt. Dras ner. Håller mig. På andra sidan oljan. Bensinen. Gasen. Värmen.
Transporterna. På andra sidan toaletterna. Avloppet. Träsket.
Håller mig i välfärden.